Indoktrineringen är påbörjad och tar sig uttryck i total fokusering. Bl a höll jag en timslång föreläsning, komplett med ritning av pedagogiska organisationsscheman, kring företaget, affärsidén och min roll mellan midnatt och nollett inatt. Åhörare: make och lillasyster.

Tror det blir jättefint med intrycksbearbetning i fjällstuga kommande vecka.

Nu inser jag att han bloggar!
Fredrik, darling, det här gjorde min dag!

Supersköna Fraidi kör teman, eller evangelier som de frälsta säger, varje vecka.
Denna vecka stickat -så synnerligen vältajmat för er i norr!
Jag är alldeles för ostrukturerad för temaklädsel, men insåg att den här veckan har jag varit med varenda dag!
Måndag: Kjol (från Fraidis bloppis*), blus från något danskt märke och till det tjocka stickade strumpbyxor. Jo, och en stickad sjal över axlarna, ty ventilationen i mitt nya kontor är inte helt synkad med mig än.
Tisdag: stickad klänning från Esprit och över den en stickad kofta från Stockhlm
Onsdag: mysbrallor, munkjacka och mammastickade** raggsockar.

Sug på den! Ett inredningsinlägg och ett modeinlägg inom samma månad!
Vart är Kapy på väg? Sminkblogg nästa?

* det här blir ju värsta hylla-Fraidi-inlägget. Men det är hon värd!
**raggsockar fixar hon märkligt nog galant, min mor.

Min mamma älskar att sticka. Och barnbarn = oändliga ursäkter för att knåpa ihop koftor och tröjor och västar.
Men hon kan inte få proportionerna rätt.
Jag kan inte sticka (eller snarare: har inte tålamod till det), men det kan inte vara så svårt att mäta och sedan följa måtten. Eller?
Jag blir så ledsen när hon har lagt ner tid och kärlek på att göra något till barnen och vi får ner en kofta som är tre gånger för bred och Britney-kort över magen.
Gång på gång.

Jag har påpekat detta. Gång på gång.
Erbjudit mig att köpa tröjor i rätt storlek som hon kan ha hemma och måtta mot. Ta mått på ungarna och maila. Men hon kör på och hävdar att hon minsann mätt.

Nu har jag precis rensat Storsötans garderob och städat undan åtta (8!) koftor som alla har det gemensamt att ärmarna är för korta, det skulle rymmas hockeyskydd och 80-talsaxelvaddar på bredden och de slutar mitt på magen.

Vad fan gör man?

Nästa avsnitt i ”släkten är värst” handlar om den statuskåta svägerskan. Stay tuned….

Uttråkad av att vara hemma och stressad av att missa introduktionen på nya jobbet.
Jag vet att ingen lastar mig för att jag är sjuk, men känslomässigt är det oerhört pressande att vara borta. De känner mig inte, de vet inte om jag är värsta hypokondrikern.

Nu till Vårdcentralen, förhoppningsvis har jag dragit på mig lite bihåleinflammation eller lunginflammation som jag kan få antibiotika för.
Crap.

-dra iväg på tjänsteresa och, sittande på toaletten i en kort paus av ett heldagsmöte, inse att mensen är här och menskopp, bindor och andra lämpliga attiraljer inte är det*.

-blanda ihop symptomen på influensa och förkylning och därför jobba 4 av fem dagar förattdetärlivsavgörandeattjagärpåplatsförstaveckanpånyajobbet, resulterande i näradöden-upplevelse på akuten lördag kväll och fyra dagar i sängen. So far.

* efter ett par timmar med TP-paniklösning kom jag iväg till hotellet och frågade receptionisten om det gick att köpa ”sanitary towels”, varpå hon svarar ”you have towels in the room, ma’m”.

Och Unifloran: jag dööör av nyfikenhet: hur kan jag, på något endaste vis, ha varit behjälplig i På Spåret?

Tvättstuga à la familjen Kapy:
Tvättstuga à la cool inredningsbloggare:

Jag vet inte, men nog får jag till en mer personlig touch?!
Eller kan vi konstatera att jag har en bit kvar innan mitt projekt kan kallas klart?

Gah, ska tusan vara ledig och få idéer som ”nu kan jag passa på att rensa i katastrofskåpet som ingen orkat ta tag i så länge det med lite tur går att stänga luckorna”. Vad var det för fel med att ligga i soffan och käka praliner?

Om man tycker att det där är att visa brösten, då var det länge sedan man bläddrade i vimmelreportage eller besökte en badstrand.

Det är en jättefin och kärleksfull bild, inget annat.