Inte ensam

Var visst inte först på’t.
Här är krönikan och här är facebook-gruppen.
Underbart!

Och Unifloran: jag dööör av nyfikenhet: hur kan jag, på något endaste vis, ha varit behjälplig i På Spåret?

Inredningsblogg

Jo’rå men så att… tänkte ta upp kampen med de där svala snygga inredningsbloggarna.
Börjar med tvättstugan.

Tvättstuga à la familjen Kapy:
Tvättstuga à la cool inredningsbloggare:

Jag vet inte, men nog får jag till en mer personlig touch?!
Eller kan vi konstatera att jag har en bit kvar innan mitt projekt kan kallas klart?

Gah, ska tusan vara ledig och få idéer som ”nu kan jag passa på att rensa i katastrofskåpet som ingen orkat ta tag i så länge det med lite tur går att stänga luckorna”. Vad var det för fel med att ligga i soffan och käka praliner?

Men ge er!

Kom igen nu, väx upp.

Om man tycker att det där är att visa brösten, då var det länge sedan man bläddrade i vimmelreportage eller besökte en badstrand.

Det är en jättefin och kärleksfull bild, inget annat.

Återupplevd barndom

Bland det häftigaste med att barnen blir större är att jag får återuppleva starka ögonblick från min egen barndom. Idag fick jag två: läslusten och dansglädjen.

Imorse härjade Piff & Puff som vildvittror från 07, men Storsötans dörr var stängd och inte ett ljud hördes därifrån.
Gick in till henne vid 9 -och trodde det var en segis som behövde väckas, men möttes av en liten gosboll som hopkrupen i sängen läste Astrosmurf. Helt omedveten om omvärlden.

Efter frukost på tu man hand tog vi bussen ner till stan, där den lokala Dansskolan med stort D hade öppet hus. Joho, för Let’s Dance funkar på min 7-åring. Här skulle testas MTVJazz -och ömsesidig kärlek uppstod!

Och extra fint är det att påtumanhandstunderna verkligen blir öppnahjärtat-prat. Hon har ett så klokt huvud och jag är så tacksam för de små glimtarna hon bjuder på ur hennes tankevärld.

Ps

Jag har alltså inte läst ut 100åringen än och undanber mig varje form av spoiler. Å det bestämdaste.

Och lite kärlek…

Man bara måste älska ’100-åringen som klev ut genom fönstret’! Lika delar lättsam och skruvad med ett språk som påminner om både Tage Danielsson och Paasilinna. Sug bara på följande underbara citat ur ett stycke om en frustrerad Churchills tankar:
”Ta bara Brittiska Indien som nu var på väg att falla i bitar. Hinduer och muslimer kunde förstås inte hålla sams, och i mitten satt den fördömde Mahatma Gandhi med benen i kors och slutade äta så fort han var missnöjd med något. Vad var det för krigsstrategi?” Härligt!

Äcklovidriga snuskpress

Nu har jag stört mig på kvällspressen länge nog.
Ja, det är säkert bra att be om tips på nyheter.
Ja, det är säkert bra att uppmuntra till samarbete.
Men måste man uppmuntra vissa människors sensationslystenhet genom att uppmana dem att skicka in (=stanna och ta) ögonblicksbilder från olyckor?
Jag blir så förbannat provocerad av det här:

Är det inte tufft nog för lokföraren, tågpersonalen, passagerarna och offrens anhöriga som det är? Måste man piska upp lite asgamstämning också? Tvivlar inte på att uppmaningen kan få folk att sätta sig i bilen för att försöka få sina 15 minuter genom att vara den som tar Bilden som generar ett par tusenlappar och kanske en intervju.

En helt annan aspekt är säkerheten. Tänk om uppmaningen att skicka in bilder faktiskt får folk att ta onödiga risker? Gå närmare banken där ett rån pågår? Kliva ut i vägen där olyckan hände?

Nä, fy fan, säger jag.