Livet är orättvist

Skulle precis skriva ett inlägg om hur orättvist det känns när maken kommer hem och snackar karriärmöjligheter och om sin önskan att gå upp till heltid och jag känner mig otymplig, foglossad och hormonlabilt orolig för hur mammaledighet/sjukskrivning ska påverka mitt jobb. Allt möjligt världsligt mao …

Så kommer ett mail där jag får veta att en vän just fått besked om ett andra återfall på sin cancer. Fy fan, rent ut sagt! Vi drack champagne för mindre än ett år sedan för att fira att hon tagit sig igenom behandlingen efter första återfallet och allt verkade bra.
Hon har en dotter på 4,5 och är den gulligaste och mest omtänksamma man kan tänka sig. Och såklart har hon en drummel till man. Hade jag inte sett hans ”jagärminsannungkarlnärjagvill-ochförväntarmigmiddagpåbordetnärjagråkartrillahem”-tendenser innan hennes sjukdom hade jag kunnat tolka dem välvilligt nu som någon slags förnekelse inför den vidriga situationen, men tyvärr. Han är en drummel. Punkt.

Och hon har 50/50-prognos.
Djävla skit!

Ironiskt nog hade jag satt ovanstående rubrik på det här inlägget när jag började skriva det ursprungliga innehållet. Den får stå kvar. Livet är fantamig orättvist.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s