Desillusionerad

64,8
65,8
65,6
65,4
65,6
65,6
är mina dystra viktsiffror denna vecka. Lika bra att hänga ut skiten.

Den första från jubelfredagen, sedan mån-fre denna vecka.
Ja ,jag har gjort det förbjudna: vägt mig varje dag.

Jag är verkligen totalt demotiverad och desillusionerad. I fredags var allt jubel och klang, vi åt räkor och fettfri majonnäs, skålade och berömde oss själva för att den här gången, den här gången, känns allt så b r a, så l å n g s i k t i g t, så b a l a n s e r a t. Den här gången kommer vi inte att falla ur. Jag var oövervinnerlig. oslagbar. på väg mot snygg, slank och fast.

Lördag: vänner på besök -minutiöst uttänkt middag för att passa in i viktandet. Åh, så duktig jag var! Möjligen något glas vin för mycket, men inte mer än att det borde gå att kompensera.

Söndag: trött, chokladsugen och komplett oförmögen att stå emot chokladrånen i skåpet.

Så kom då svarta måndagen, ett kilo plus.
Och all min motivation bara rann ut genom tårna. Känslan av att vara oövervinnerlig, att vara på väg mot balansen som Saring skriver så klokt om, den var borta, puts väck, finns inte. Känslan av ”det kommer aldrig att gå, för så fort jag släpper en millimieter, så går jag upp i raketfart. Jag kommer att få äta vv-mat i resten av mitt liv och aldrigaldrig kunna unna mig en god middag eller en glass på stranden och allt detta bara för att vara rultig, för slank kommer jag inte att bli” låg över mig som en tung, blöt och stinkande filt.

Nej, jag har inte grävt ner mig i glasslådor a la deppig amerikansk tonåring, jag har viktväktat på och lunchtränat. Jag läser Olgas blogg och försöker få tillbaka mitt ”go” och mitt ”flow”.
Ja, en förklaring är makens födelsedag i onsdags, som firades skapligt återhållsamt, men ändå med ett hörn tårta och champagne.
Men, jag har haft svårare att motstå frestelser, ätit upp en orörd macka här, norpat en näve pistagenötter där, tackat ja till lite fika när kollegan fyllde år, och framförallt: jag lyckas inte hitta tillbaka till att känna mig ”värd att vara slank”, oövervinnerlig och motiverad.

Det känns som jag resignerat inför att för alltid vara en tjockis.En tjockis som gör små ömkansvärda försök att bli snygg ibland, men som egentligen vet att hon inte passar in bland de snygga, slanka.
På ren svenska: JÄVLA SKIT.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Desillusionerad

  1. kattmamman skriver:

    För det första är du ju slank och snygg. Men hur man känner sig är det viktiga, inte vad andra tycker jag vet.Men för att komma till det viktiga. Ja, du kommer att behöva tänka på vad du äter alltid. Bara för att du gått ner till önskad vikt kommer du inte helt ohämmat att kunna äta vad som helst alltid.Men när du "bara" ska hålla vikten och inte gå ner kommer du att kunna äta och dricka en hel del mer.Själv kommer jag att ha en "ätdag" i veckan när jag verkligen inte räknar points eller kalorier eller något annat. Så har jag i alla fall alltid gjort förrut. Och det är vad som hållit mig uppe det här året när jag kämpat mot de 37 gravidkilon jag gick upp.Nu hoppas jag snart vara nere i målvikt, och sedan, lördagar efter vägning är det chips, mackor med onyttiga pålägg och vit pasta med ost som gäller.

  2. Maja Gräddnos skriver:

    Och hur är det med Fru Kapys midjemått? Det säger ju faktiskt mycket mer än vågen om hur det egentligen går. Träningsvärk = ca 1 kg upp pga mer vätska i musklerna. Exempelvis. Så, fram med måttbandet och använd det som måttstock i stället för vågen. Och jag har träffat dig, du ÄR slank och snygg.

  3. Frida skriver:

    Jag håller med övriga, du är sannerligen inte tjock! Din kamp visar bara att du är mänsklig! Själv har jag kämpat mot 5 kilo i snart tre år. Det går sådär…

  4. Saring skriver:

    Men hallååååå!!! Det är klart som korvspad att man har svackor ibland. Och födelsedagar och vinmiddagar tenderar att minska viktnedgången och så i kombination med ex v träningsvärk (som Maja så klokt uttrycker det) kanske t o m gör ett kilo plus på vågen eller så. Och ja. Det är demotiverande. Jag förstår det. Tveklöst. Men perspektiv nu, min kärakära kämparvän! Ja, Du kan välja att göra detta till din vändpunkt då du skiter i allt bra du har gjort mot dig själv och allt snällt du har tänkt och all jädraranamma som grott. Du kan välja att skita i allt det där och bli dum mot dig själv och gå tillbaka till att känna dig så där som du skrev om dig själv. Som du egentligen inte alls vill känna dig. Men varför då?Ett alternativ är att du väljer att låta detta stanna vid en dålig vecka. Och vända det till ett sjuhelsike bra år. Eller årtionde. Eller liv. Du fantastiskt kompetenta strategiska helikopterperspektivsdugliga människa. Använd dina skills nu och kika på hur din verklighet f a k t i s k t ser ut. En dålig vecka skall väl inte få rasera allt underbart du har gett dig själv? Kom igen, darling! Jag vet att du kan! Och när du är uppe på banan igen är det ju inte ens svårt. Men för att det känns jävligt och svårt nu vill jag ge dig en stor smällpuss, en vaaaarm kram samt en vänskaplig dask i ändan. PUUUUUUUSS!!!Ps. Och SLUUUUUTA väg dig varje dag!!! Basta!

  5. Kapybaran skriver:

    TACK för välbehövliga sparkar i baken, påpekanden och rent pepp!!Jag behövde det. Och nej, Saring, oroa dig inte, jag har inte lagt ner utan kör på, om än (tillfälligt!) stukad.Kattorna: tack, sötisar, men ni såg mig när jag var i toppform e boot camp thailand 🙂 det är liksom dit jag vill tillbaka! Nu är jag ett par kg över…Fraidi, däremot, såg mig i full fettoglans i somras 😉 Och så sant som det är sagt, det är vad man själv tycker som räknas, för inte 17 tycker jag att du har några 5 kg att slåss mot.Lördagspuss från morotstavarnas förlovade land!

  6. Saring skriver:

    underbart, bäjib! That's the spirit! kraaaaaaam!

  7. Förstår att det kan vara tufft ibland, men som någon sa se till att du mäter midjemåttet också. Du kan inte bara mäta i viktnedgång då muskler väger mer än fett. Plus, vet inte hur det är i Sverige, men här kan man ju få mätt (på dom flesta gym) vilken fettprocent man har.

  8. Kaffeflickan skriver:

    Hej duMen hur lång är du egentligen? 65 kg låter väl normalt för en 30+någonting. Vi är ju inte tonåringar längre.

  9. Maja Gräddnos skriver:

    Jag citerar från dagens inlägg i Olgas blogg:Ni som misslyckades i helgen – acceptera och gå vidare. Drick mycket vatten så blir ni av med vatten i kroppen.Vågen visar plus några hekto men det är bara vätska, det krävs 9000 kal för att gå upp i vikt i fett, kom ihåg det! Det är ingen bra idé att vägas dagen efter man haft fri dag/kväll.Puss snygging!

  10. tisalen skriver:

    snygging där!så där blir det ibland – skit trist och hopplöshetskänsla – men sen kommer det att gå ner igentror på liknande scenario för mig pöå onsdagkram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s