Mamman

Känner att tidigare gnäll behöver förtydligas.
Min mamma är psykolog. Och styrs av lustprincipen. Och har emellanåt dålig självcensur.
Kombon är inte helt lyckad. Tycker jag.
Vad jag än säger om barnen, for good or for bad, så vet hon att det är för att de är just så gamla som de är ”Ja, så är ju treåringar”, ”Jo, det är ju typiskt sjuåringar”. Men va tusan, ge mig inte ”sanningar”, ge mig bara lite bekräftelse. Se mig och mina barn, inte skolboksexempel.
Å andra sidan, är det något som faktiskt är utanför skolboksramarna, då vill hon gärna ta åt sig äran för att ha upptäckt något. Tur det, för jag ser ju verkligen inte mina barn. Jag uppmärksammar inte alls hur fenomenal Storsötan är på att läsa, hur Piff koncentrerar sig för att verkligen lära sig övningarna på gympan när de andra mest röjer omkring eller vilket fantastiskt minne Puff har.  Tur vi har mormor som kan påpeka detta för oss blinda föräldrar.
Så har hon också en bild av sig själv som den überengagerade mormodern. Pratar ofta och gärna om hur lääääänge sedan det var hon träffade dem. Och det roliga(?) är att det gjorde hon även när vi bodde i samma stad. Hon saaaaknar dem, men inte tusan umgås hon så mycket med dem. När vi ses gör hon isolerade blixtaktioner -NU läser hon en bok, NU bygger hon ett pussel, men när det är gjort försvinner hon in i sin bok eller stickning till nästa blixtaktion. I helgen har hon ju formligen frossat i hur mycket hon saaaaknar barnen. Men i fredags, när jag och tjejorna bänkade oss framför Idol -då satt hon på bottenvåningen och läste ”Nä, jag är inte så intresserad av Idol”. Det är faktiskt inte jag heller, men det är s t o r t för barnen och ett supermysigt tillfälle att gosa i soffan och ta del av deras tankar och funderingar.
Igår, efter att ha sett på Piff&Puffs gympa utbrister hon ”Det är så hemskt att bo så långt bort att jag bara får se det här en gång på tre månader!” varpå jag inte kan låta bli att kontra med ”Men du var ju t ex bara på en av Storsötans hockeyträningar innan vi flyttade, så det är ju inte bara avståndet som gör det”. Vad får jag tillbaka? ”Du behöver inte gå i försvar”. Jag gick inte i försvar, jag försökte bara påpeka att hon idealiserar sin närvaro. Men det svaret kan hon inte ta in. My god.
Ikväll åker hon iaf hem. Det blir bra. Ursäkta, förlåt, men det blir det.
Nu ska jag ägna mig åt funderingar på hur jag undviker att bli som hon -jag vill att mina barn ska tycka det är mys att träffa mig när de blir stora.
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Mamman

  1. tudorienne skriver:

    Du behöver inte be om ursäkt. Vadå ”du behöver inte gå i försvar”? Det var inget försvar det var en PIK.

  2. Helga skriver:

    Ler igenkännande, inte så mycket för de konkreta exemplen utan för känslorna som din mamma väcker hos dig. Har precis samma för min. Som visserligen inte är psykolog utan läkare. Och som jag gissar är i ungefär samma ålder som din mamma.

    Det jag stör mig mest på är att allt ska vara på hennes villkor. Hennes mammande var väldigt mycket mer på hennes villkor än på mina, inser jag nu när jag själv är mamma. Som mormor är hon tackolov något bättre.

    Mor och dotter-relationen är nog fan en av världens mest komplicerade!

  3. ribbolita skriver:

    Svårt – svårt – svårt. Kan känna att jag blivit så mycket mer kritisk nu när det inte bara handlar om mig. Blir sårad över samma saker – valet av att inte delta i tiden med barnen fast den är så knapp. Men för mig är det pappa. Mamma deltar alltid. Pappa bara på sina villkor. Jag blir galen på hans villkor.

  4. ToveB skriver:

    Oj. Har vi samma mamma?
    Man kanske skulle skriva en bok om hur man tacklar den här typen av föräldrar. Just nu känns det bäst med avstånd och att umgänget sker på mina villkor, men det är ju lite trist i längden. Fast kanske är det bara att inse att det inte går att komma fram till vissa människor?

  5. lillawi skriver:

    Jag kan inte alls tänka mig hur det är så jag vet inte. Jag har ingen förälder alls som deltar i nåt överhuvudtaget så för mig verkar liksom allt bättre än noll närvaro.

    lw

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s