Hur är det?

Hur kan en tre-ordsfråga vara så ofattbart svår att svara på?
Nu senast ställd av en rar kollega som jag inte träffat sedan i februari, då vi tog en lång promenad och ventilerade frustrationer.

Imorse svarade jag, efter en kort tankepaus, bra. Och menade det.
Jobbet är skitkul nu. Och livet är på det stora hela bra. Men ändå. Något gnager. 

Håller mig energisk och engagerad rakt igenom en intensiv mötesdag.

Kommer hem, visslar iväg på simskola med Piff. Förhandlar upp henne ur bassängen med löfte om ugnspannkaka till middag. Hämtar upp Puff hos kompis på vägen hem. Hon vill inte med ”vi skulle just börja leka”. Hemma 19.

Börjar vispa pannkakssmet, Piff vill hjälpa till, Puff vill prata om något som hänt på dagis.
Jag känner hur skallbenet krymper och hjärnan sväller.
Råkar välta en hög tidningar i golvet och känner hur hjärtat nästan stannar. Inser att jag måste vara ensam och skickar ut ungarna ur köket. Tydlig med att jag inte är arg på dem, men att de måste göra något på egen hand i ett annat rum. Nu.

In med pannkakan i ugnen. Sätter mig ner och räknar till 10. Lugnare. Men inte lugn.

Maken kommer hem. Vi tar ut ungarna på cykeltur. De knäcker starta/stanna-koden och vi tar bort pinnarna. Triumfen!

Lägger övertrötta barn. Börjar packa inför tvådagars teambuilding. En övernattning. Borde ta fem minuter. Känns oöverstigligt. Har hållt på i en timme nu. Velar mellan livsavgörande alternativ: ta med fleece eller munkjacka till kvällen? Kan inte ta ställning.

Hur det är? Blandade skurar.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s